Sedan sist har den största händelsen i mig o min sambos liv skett. Den största förändringen som inte går att jämföra med något jag tidigare upplevt, inte ens i närheten och att försöka förklara dessa känslor med ord, är ett omöjligt uppdrag. Därför lämnar jag förklaringen så.
Vi har blivit föräldrar !!! Till den mest underbara, söta, fina och gladaste solskensbebis man kan tänka sig. =) Tintin blev namnet vi valde till denna lilla flicka, som valde att anlända den 20:e Februari kl: 09.27. Åtta dagar efter beräknad födsel.
Jag var så nervös inför förlossningen, trodde jag skulle få det värsta av det värsta och lämna den händelsen traumatiserad och sprucken från Ystad till Haparanda. Att jag aldrig mer skulle vilja genomgå det igen. Jag kan säg att det blev inte alls som jag trodde och detta enbart ur en positiv aspekt! Vi åkte in på onsdagen den 19:e Feb ca kl: 03.00, då hade jag haft värkar sedan kl. 15.00 på dagen som först kommit en gång i timmen/halvtimmen till att vid 22.30 öka i antalet och jag började klocka för då anade jag att det var något på G, så ville i alla fall ha koll på hur ofta. Tyckte inte det gjorde speciellt ont alls och tänkte för mig själv att det nog skulle avta.
Min mamma, syster och bror var här den kvällen och skulle sova över. Vi hade mys, åt gott och pratade om allt mellan himmel o jord. Min sambo var medveten om att jag klockade men tänkte nog inte så mycket på det eftersom jag inte gjorde någon stor sak av det. Hade ju inte så ont.
Vi tittade på en film, jag kände dock att jag hade svårt att fokusera och slappna av men tiden gick och filmen tog slut. Sambon o lillebrodern gick upp på övervåningen för att spela lite och jag, mamma och syrran satt där nere och snackade. Värkarna kom vart 20e minut ca och gjorde ondare och ondare, men var helt klart hanterbara och inte så farligt ändå tyckte jag. Vid 00.30 sa mamma att hon tyckte vi skulle gå och lägga oss, men jag undrade om vi inte kunde sitta uppe ett tag till för jag hade så pass ont ändå så att jag visste att sova inte var ett alternativ. Jag tänkte om vi sitter uppe lite till så ser vi om det avtar o så ringer jag in om en stund. Sagt och gjort, vi satt uppe ett tag till men bestämde när klockan var 02-02.30 att det var dags att gå i säng och att jag skulle ringa innan bara och prata med de på förlossningen och förvarna att jag kanske kommer in om några timmar om det fortsatte. På vägen från uterummet där vi satt och in till sovrummet ändrade sig dock värkarna både i intensitet och tidsspann. Helt plötsligt gjorde det så ont att jag vart tvungen att stanna varje gång de kom, andas och kunde inte prata och de kom även med 10min mellanrum. Några värkar var så sedan pang så vart det 3 minuter mellan värkarna. Inom loppet av 10min typ så hade allt ändrats och jag ringde förlossningen som tyckte vi skulle köra in så de fick undersöka mig.
Det gjorde vi och vi kom in ungefär vid 03-03.30. Då hade jag 1minut mellan värkarna och de avlöste varandra som ett löpande band. Det började bli ganska jobbigt tyckte jag för jag hann inte pausa emellan. De tog CTG och undersökte mig. Jag var öppen 4cm!!! Sådan lättnad kände jag för nu visste jag att de inte skulle skicka hem mig och att det var på G.
Värkarna fortsatte komma utan någon paus, de avlöste varandra och när jag varit på toa frågade den barnmorskan som skulle ha mig, om jag ville ha lustgas. "Redan?" kom jag ihåg att jag tänkt, men jag tog emot den mer än gärna. SHIT MY GOD!!! Fick världens karatefylla och superbra effekt av den. Den satt sedan mer på näsan än inte, resten av förlossningen. Sade även till om epidural så efter en liten stund kom det en narkosläkare och satte den. Det var tufft upplevde jag för jag fick inte ha lustgasen under tiden de skulle sätta epiduralen, samtidigt som värkarna strömmade på. Så var tvungen att sitta blixt stilla och samtidigt ta värk på värk på värk som kom, utan något som helst hjälpmedel mot smärtan. Efter lite om och men lyckades hon i alla fall sätta den och det va gudomligt. Helt plötsligt kände jag inte mkt alls och jag beslutade mig för att gå ett varv i korridoren. Hade fått det sagt till mig att jag absolut inte skulle ligga i sängen utan röra på mig så mycket som möjligt. Hann gå ett varv, sedan va det dags för lustgas och en ny dos i epiduralen då den första slutat verka. Fick en ny dos och vi beslutade oss för att försöka vila lite. Jimmy somnade, trött som han var klart, men jag lyckades ta mig tusan inte. Kunde inte slappna av överhuvudtaget. Låg så ett tag tills jag började känna av värkarna igen och kallade på personal. De ökade lustgasen och kollade om jag kunde få en ny dos i epiduralen. Har för mig att jag fick vänta lite då det inte gått tillräckligt med tid från den senaste. Efter en stund till så fick jag en ny dos och skulle gå på toa då jag inte gjort det sedan jag kom in. Dosen i epiduralen hade inte hunnit verka än och när jag satt på toa kände jag plötsligt ett jädrans tryck nedåt och det kom som krystningar. Krystfasen hade alltså börjat och jag kallade på min barnmorska. Det blev lite trixigt då jag va tvungen att försöka ta mig till sängen så fort som möjligt men ju inte kunde gå mitt i en krystvärk, för det kom 2 på raken. Barnmorskan sa till mig att krysta, men det vågade jag inte för jag va så rädd att jag skulle få bebisen i toaletten! haha =)
När den andra krystvärken var över räknade vi till tre och så halvsprang jag till sängen. Väl där fortsatte det, vattnet gick och det kändes som om bebisen skulle komma ut från ändan.
Men efter en stund närmare bestämt ungefär 30min med krystande så kom vår älskade lilla prinsessa ut. 50cm och 3615gram! Tittade med stora ögon rakt in i mina och jag fick känslan redan där att det var en liten Tintin. Vi sög dock på karamellen och det tog nog ca 3v innan vi bestämde oss =)
Känslan var och är som sagt obeskrivlig. Den kärlek man känner till det lilla livet som man burit på i 9månader, går inte förklara. Det absolut häftigaste och underbaraste. Längtar nästan lite till nästa förlossning. Det trodde jag aldrig i mitt liv att jag skulle känna. Något som jag tror hjälpte mig genom det var att jag hela tiden tänkte "det måste vara värre än detta", vilket gjorde det lättare att ta sig igenom smärtan. Visst det gjorde ont som FAN men helt klart något man klarar. Jag tackar Gud för att lustgas och epidural finns, min melodi är: Varför ha mer ont än man behöver? Så jag rekommenderar det till alla jag känner haha =)
Kommer inte lägga upp en massa bilder här i bloggen på Tintin, men ska bjuda på en i alla fall sen får vi se.
Den finaste i mitt liv! <3
Nu ska jag ut och luka lite till i rabatten, sedan blir det gokäk och fotboll med min fina lilla familj <3
Over and out
Nea
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar