Trodde inte det var någon som läste, men har fått till mig motsatsen och enligt statistiken så är det ju i alla fall några som kikar in här.
Har tänkt ett tag att jag ska skriva något, men jag kan inte göra det på beställning och vill inte skriva strunt bara för att få text på en sida.
Så..here we go!
Sist jag skrev var i augusti, då var jag sjukskriven pga mitt illamående som graviditeten gav mig. Jag började jobba 50% efter ett tag sedan 100%. Den 1okt började jag ett nytt jobb på ett annat, lite mindre sjukhus. En helt ny avdelning med andra rutiner och sätt att vårda blev min vardag. Tufft i början för jag var van vid ett sätt, men kom in i det ganska fort, förmodligen mycket på grund av att jag hade min sista sjukhuspraktik på den avdelningen så jag kände ju till en hel del sedan innan.
Foglossning började göra sig till känna och jag förberedde min chef på att jag skulle ansöka om graviditetspenning från och med det datumet jag hade rätt till vilket var i december.
Min chef såg dock inte riktigt lika på det hela utan ansåg att en omplacering vore det bästa, för en administrativ tjänst som en annan person hade i dagens läge. Inte 100% utan skulle ändå få ansöka om graviditetspenning till viss del. Jag blev först paff, även så mina kollegor då ingen av oss tidigare varit med om att inte få en beviljad grav.penning. Men sen samtidigt tänkte jag att jag ska inte ta ut något i förskott utan tiden får utvisa hur det blir. Massa andra omständigheter som gjorde att både jag och mina kollegor tyckte beslutet från chefen var märkligt och betydligt mer omständigt MEN som sagt, inte ta ut något i förskott :)
Tiden gick och min foglossning blev bara värre och värre, jag hade som mål att i alla fall försöka jobba fullt tills den 1dec, ville inte "ge upp" i första taget, även om mina kollegor dagligen frågade hur länge till jag skulle jobba egentligen !? Arbetsuppgifterna blev tyngre och tyngre för min del och vissa till och med omöjliga för min del att utföra. Jag började sakta inse att en omplacering inte skulle kunna vara aktuell och att mitt jobb samt mina kollegor drabbades mer och mer för varje arbetspass som gick. Panodilen var till slut min räddning för att överhuvudtaget få någon sömn och ibland när jag skulle utföra något grimaserade jag eller stönade till av smärta utan att jag kunde rå för det och patienterna tittade förundrat på mig och undrade ju självklart vad som var fel?! Fick förklara som det var och de flesta hade god förståelse, så även mina kollegor. Sedan finns det alltid dem som INTE har någon förståelse, utan som hellre kör mer med den gravida och kommer med kommentarer och gliringar för att sänka en. Helst en kommentar jag fick av en kollega gjorde mig både arg och ledsen eftersom jag försökte så gott jag kunde och varje pass var som att bestiga berg. "Du som inte gör något kan ju springa", var vad jag fick höra när en patient andra sidan korridoren larmade.
Inte gör någonting?! Hon skulle bara veta. Hon skickade även in mig till en av de patienterna som var tyngst och mest svårförflyttad och skadeglädjen i hennes ögon lyste...tyvärr.
Jag kunde inte riktigt förstå heller varför min mage blev stenhård fler antal gånger och längre stunder under arbetspassen, samt att det ibland kändes som om bebisen skulle komma ut för jag fick ett väldigt tryck neråt. Det vet jag varför....nu!
Men en eloge vill jag ge till alla mina kollegor som "stod ut med mig" och mitt pustande o frustande :)
Hade en tid bokad till läkaren så tänkte innan dess gör jag ingenting. Den 18e dec var dagen. Dagen kom och min chef frågade mig samma dag hur jag mådde. Inte bra blev mitt svar, då jag trots ledighet under helgen hade sådan smärta att när jag gick så såg jag ut som om jag vore besläktad med pingvinerna. Sa till chefen som det var att jag hade en läkartid samma dag och att en sjukskrivning förmodligen inte var långt borta (Tyvärr klart, vem fan vill sjukskrivas ?!). Chefen påpekade att jag skulle ta upp kommande omplacering som ett alternativ, jag sa att det nog inte skulle kunna bli aktuellt eftersom sitta längre stunder inte gjorde smärtan mindre utan snarare tvärtom, men att jag skulle nämna det klart.
Kom till läkaren vaggandes, hon tittade på mig och jag såg att hon gjorde en bedömning redan där och då. Jag berättade om min foglossning, hon böjde och tryckte och gick igenom mig och jag fick domen: SVÅR FOGLOSSNING ! Jisses jag som trodde det var normal. Fick veta att det var det då rakt inte och läkaren brukade sjukskriva de med betydligt mindre smärta, så det var ingen snack om saken. Jag skulle inte jobba ett enda pass till. Fick veta att varför min mage var hård största delarna av arbetspassen samt det trycket jag kände, berodde på att det var för hög belastning för vad min kropp orkade med egentligen. På frågan om smärtstillande och jag svarade: Panodil, kontrade hon med - du ska ha Citodon, i alla fall till natten för du måste få sova och du får ta högst 8st/dygn. Citodon?!? Jissus i min lilla hatt, det är ett narkotikaklassat preparat med hög risk för beroendeframkallning. Men för min del va det bara att tacka och ta emot, det insåg jag eftersom det inte är något som skrivs ut så lättvindigt.
Så sjukskrivning blev det från och med dagen efter och till sista dagen av mitt vikariat som är den 31e januari och därefter är det inte många dagar tills vår prick är beräknad att komma :).
Sedan jag blivit sjukskriven har/är jag med min sambo mkt i hans jobb då det fungerar jättebra. Jag får tillgång till vardagslyx som innebär att bo på hotell och slappa och äta gott, vilket var typ det läkaren ordinerade (vila och Citodon). Medans min sambo kan jobba och samtidigt få sällskap på sina resor. Bra kombo! Vi får massor av tid tillsammans, tid vi aldrig kommer få igen på samma sätt, i alla fall inte på flera år, så vi försöker verkligen ta vara på möjligheten.
Jag blir tjockare och tjockare och varje dag är en dag närmre att vi får möta Pricken. :D
Detta är väl i stort sett det som hänt sedan sist jag skrev. Blev ett betydligt längre inlägg än tänkt haha. Skriver snart igen om mina tankar och så kring att vara gravid och vänta på något som kommer förändra ens liv för alltid. Men för idag får det vara nog! :)
Hoppas de som kikar in här får en mysig fredag! Det ska jag ha :)
Over and out!
Nea
Ett halsband jag beställde där man fick gravera in vad man ville :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar