Titanic

rullar just nu på tvn. Enligt mig en av de bästa filmerna i historien!
Trots att jag sett den sjuttioelva gånger infinner sig samma känsla varje gång..

: Hoppet att den slutar annorlunda. Att de får varandra o LEVER LIVET med varandra. Fast man så självklart vet hur det egentligen slutar. Sitter där snopen i slutet med skägget i brevlådan och tänker Varför i jissunamn va det tvunget att gå så?

Är detta ett av flera bevis att hoppet är det sista som lämnar människan, trots att man i förväg vet hur det ska gå? Att man tilloch med önskar att en fiktiv historia får ett annat slut?

Hoppet tror jag i många fall är det som gör livet drägligt när det känns som tuffast. Det som ger en viljan, styrkan och energin att vakna på morgonen och möta dagen.

I mitt yrke möter man människor dagligen där man undrar hur i hela friden de kan ha en sådan livsglädje trots sin situation.
Men inte ska man behöva få en livssituation ändrad till det negativa för att kunna se det positiva, eller?

Shit så djupt detta blev, va icke meningen när jag började skriva hade ju bara en tanke om en film.
Lika bra o sluta här.

Punkt.